Smärta fysiskt och psykiskt

Det är jobbigt just nu. Idag har jag hela tiden kämpat med ångesten som ligger över mig, och detta gör mig så trött fysiskt. Det enda jag egentligen vill göra är att ligga i sängen och sova. Men vad blir egentligen bättre av det?
Jag är hemma, men åker tillbaka till behandlingshemmet i morgon efter ett skolmöte i Ludvika. Jag kom hem i fredags, i lördags åkte jag och min syster till Ludvika, jag köpte en kofta, underkläder och smink. Och så var jag på systembolaget. På kvällen drack jag några 7,0 cider, rökte och bara njöt av att vara hemma en stund.
Men det är jobbigt att vara hemma också. Det finns så mycket gamla minnen, dåliga minnen, som finns kvar här. Jag får ont i magen av att tänka på allt som har hänt och bara det här är ångestframkallande. Men än så länge överlever jag.
Förra måndagen var jag till vårdcentralen i Viksjö för att kolla upp min rygg. Läkaren sa att jag hade en ryggproblematik som inte var bra för någon i min unga ålder. Jag fick smärtstillande - 1 voltaren och 1 alvedon som jag ska ta tre gånger om dagen. Men inte ens denna dos av smärtstillande lindrar värken.
Och min psykiska smärta då? Finns det något smärtstillande för den? Någon tablett man kan ta, så allt blir bra? Nej, det gör väl inte det.
Jag har inte hittat något sätt att lindra den egentligen. Alla självdestruktiva knep? Nej, inte ens det. De lindrar endast tillfälligt. Men, än andas jag.

Jag tänkte, innan jag kom till behandlingshemmet, att jag skulle ta itu med allt. Allt på en gång. Jag skulle bli att må bättre, jag skulle sluta göra mig illa, jag skulle gå ner i vikt, jag skulle sluta röka osv. Nu när jag har kommit till hemmet så har jag både börjat må lite bättre (sakta men säkert) och jag har gått ner i vikt.
Jag vill inte säga att jag slutat göra mig illa. Dels för att det skulle vara en lögn och dels för att jag tror att om man säger att "Nu gör jag inte mig illa nå mer", så finns det större risk för återfall.

Jag tar en minut i taget, en timme i taget, en dag i taget. Och det går. Frågan är bara hur länge det går att leva såhär...

Tårar i floder

I torsdags brast det för mig på terapin. Vi pratade om morfar och då kom tårarna och de ville inte sluta. Jag bara grät och grät och kippade efter luft. Så bestämde personalen att det nog var bäst att jag var med dem inne i huset. Varför? Jag hade ju inga planer på att ta livet av mig, jag fortsätter ju leva dels för att jag vet att morfar ville att jag skulle kämpa.
Jag älskar dig morfar <3

Jag har ju flyttat till flygeln och idag har jag äntligen fått in alla kläder i garderob och byrå, jag har bytt sängkläder och plockat med saker. Och ikväll ska jag tvätta. Wohoo, jag är igång!!
Men allt detta tar på krafterna, så nu är jag trött. Och dessutom så är vi uppe ganska sent på kvällarna i flygeln. Men det är kul!

Flygelflytt

Jag har äntligen bestämt mig, eller jag gjorde det för några dagar sedan. Jag bestämmde mig för att flytta ut till flygeln och försöka. Så igår och idag har jag hållit på att flytta över mina saker från rummet i huset till rummet i flygeln.
Rummet i flygeln är mycket fint.

I fredags slog det mig, nästan två år försent, att min morfar faktiskt är död. Om det inte finns ett liv efter detta så kommer jag aldrig att få träffa honom igen. Jag började nästan gråta när denna tanke slog mig. Men istället för att det kom tårar så satte sig gråten i bröstet och det gör bara så fuktansvärt ont.

Denna vecka har det varit sportlov och det har varit en väldigt kul vecka, med bland annat en dagstur till Borlänge.

Innan jag satte mig här och började skriva så var det många saker som jag tänkte ta upp, men nu är allt helt borta. Jag har glömt vad jag skulle skriva. På grund av nya medicinen så har jag fått mer och mer problem med minnet, igen...


Jag hatar dig för det du gjorde.
Jag tänker spy upp dig tills inget mer av dig finns kvar.
Att du ens hade mage att höra av dig igår, efter nästan 4 månader av tystnad. Fy fan för dig.