Här klipper vi och börjar om.

---------------------------------------------------------------

NY BLOGG!

Nu har jag en ny blogg.
Den nya adressen är: http://insaniac.devote.se/

Bevaka gärna där

Troligen bloggbyte

Jag kommer troligen att byta blogg. Jag återkommer med adress osv.

Igår hade jag läkarsamtal. Theralenen är borta (mitt önskemål), Sobrilen blev utbytt mot annan benso- medicin, höjd antidepp medicindos.

Jag kommer snart att skriva om Emilie Autumn konserten jag var på.

Jag funderar

Det kryper myror överallt, på bord, diskbänk, väggar... Även spindlar, det märks att det börjar bli sommar.
Det är nu vi känsliga behöver hålla oss inomhus. Varje sommar bränner jag mig illa, jag kan nästan inte vara ute i solen alls. Jag blir inte brun, vilket jag tycker är bra, utan jag bränner mig bara och blir alldeles illröd, vilket jag tycker är mindre bra.
Man, eller iallafall jag, måste akta mig för att gå ut mellan 12:00 och 15:00. Då är solen som starkast. "Men använd solskydd då?", kanske ni tänker. Jag har försökt det också, men det hjälper inte.
Nog om detta.

Livet här på hemmet flyter på. Nu är det påsk och vi har gjort lite utflykter, igår var vi några iväg på spökvandring i gamla stan. Det var kul. Haha, KUL men inte läskigt. Jag hade nog förväntat mig lite mindre skådespel och lite mer historia. Bygga upp stämningen med historier om personer som dött där.
Men vi fick oss många skratt iallafall och förlängde nog livet med ungefär ett dygn sådär.
Appropå liv, eller kanske snarare död, så räknade jag och en annan tjej här på hemmet ut hur mycket vi har förkortat våra liv, genom att röka. Jag har rökt i två år och har förkortat mitt liv med ungefär 79 dygn, tror jag att det blev.
Och appropå rökning: Är det någon som förstår vaningstexten när det står att rök innehåller, bensen, nitro-någonting och en massa andra roliga (eller tråkiga) ämnen? Är det någon som egentligen vet vad dessa ämnen är? Inte jag iallafall, så det säger inte mig något.
Dessutom vill... några... sätta ut en bild på ciggpaketen, där det är en bild på en "frisk" lunga och en rökares lunga. Jaha? Skulle man inte då sätta, på alkoholflaskor/burkar, en bild på en "frisk" lever och en skrumplever?

Jaja, Glad Påsk på er!
Nu ska jag ut och dra i mig lite bensen och nitro-någonting.

Smuts

Jag har varit på behandlingshemmet i ungefär 7 månader nu och jag har gått ner 11 kg. Det känns bra, men jag tycker ändå att det är lite konstigt och lite oroväckande. Jag har ju inte gjort något för att gå ner i vikt, men ändå så...

Det är jobbig här just nu. Jag ska inte gå in på vad som har hänt för jag orkar inte skriva allt och du skulle inte orka lyssna på allt.
På grund av att det är så pass jobbigt, så åkte jag hem i helgen.
Skön Sigge-långpromenad, fint väder och lite alkohol, gjorde min helg.

Jag är äcklig, men smutsen går inte att tvätta bort...

Smärta fysiskt och psykiskt

Det är jobbigt just nu. Idag har jag hela tiden kämpat med ångesten som ligger över mig, och detta gör mig så trött fysiskt. Det enda jag egentligen vill göra är att ligga i sängen och sova. Men vad blir egentligen bättre av det?
Jag är hemma, men åker tillbaka till behandlingshemmet i morgon efter ett skolmöte i Ludvika. Jag kom hem i fredags, i lördags åkte jag och min syster till Ludvika, jag köpte en kofta, underkläder och smink. Och så var jag på systembolaget. På kvällen drack jag några 7,0 cider, rökte och bara njöt av att vara hemma en stund.
Men det är jobbigt att vara hemma också. Det finns så mycket gamla minnen, dåliga minnen, som finns kvar här. Jag får ont i magen av att tänka på allt som har hänt och bara det här är ångestframkallande. Men än så länge överlever jag.
Förra måndagen var jag till vårdcentralen i Viksjö för att kolla upp min rygg. Läkaren sa att jag hade en ryggproblematik som inte var bra för någon i min unga ålder. Jag fick smärtstillande - 1 voltaren och 1 alvedon som jag ska ta tre gånger om dagen. Men inte ens denna dos av smärtstillande lindrar värken.
Och min psykiska smärta då? Finns det något smärtstillande för den? Någon tablett man kan ta, så allt blir bra? Nej, det gör väl inte det.
Jag har inte hittat något sätt att lindra den egentligen. Alla självdestruktiva knep? Nej, inte ens det. De lindrar endast tillfälligt. Men, än andas jag.

Jag tänkte, innan jag kom till behandlingshemmet, att jag skulle ta itu med allt. Allt på en gång. Jag skulle bli att må bättre, jag skulle sluta göra mig illa, jag skulle gå ner i vikt, jag skulle sluta röka osv. Nu när jag har kommit till hemmet så har jag både börjat må lite bättre (sakta men säkert) och jag har gått ner i vikt.
Jag vill inte säga att jag slutat göra mig illa. Dels för att det skulle vara en lögn och dels för att jag tror att om man säger att "Nu gör jag inte mig illa nå mer", så finns det större risk för återfall.

Jag tar en minut i taget, en timme i taget, en dag i taget. Och det går. Frågan är bara hur länge det går att leva såhär...

Tårar i floder

I torsdags brast det för mig på terapin. Vi pratade om morfar och då kom tårarna och de ville inte sluta. Jag bara grät och grät och kippade efter luft. Så bestämde personalen att det nog var bäst att jag var med dem inne i huset. Varför? Jag hade ju inga planer på att ta livet av mig, jag fortsätter ju leva dels för att jag vet att morfar ville att jag skulle kämpa.
Jag älskar dig morfar <3

Jag har ju flyttat till flygeln och idag har jag äntligen fått in alla kläder i garderob och byrå, jag har bytt sängkläder och plockat med saker. Och ikväll ska jag tvätta. Wohoo, jag är igång!!
Men allt detta tar på krafterna, så nu är jag trött. Och dessutom så är vi uppe ganska sent på kvällarna i flygeln. Men det är kul!

Flygelflytt

Jag har äntligen bestämt mig, eller jag gjorde det för några dagar sedan. Jag bestämmde mig för att flytta ut till flygeln och försöka. Så igår och idag har jag hållit på att flytta över mina saker från rummet i huset till rummet i flygeln.
Rummet i flygeln är mycket fint.

I fredags slog det mig, nästan två år försent, att min morfar faktiskt är död. Om det inte finns ett liv efter detta så kommer jag aldrig att få träffa honom igen. Jag började nästan gråta när denna tanke slog mig. Men istället för att det kom tårar så satte sig gråten i bröstet och det gör bara så fuktansvärt ont.

Denna vecka har det varit sportlov och det har varit en väldigt kul vecka, med bland annat en dagstur till Borlänge.

Innan jag satte mig här och började skriva så var det många saker som jag tänkte ta upp, men nu är allt helt borta. Jag har glömt vad jag skulle skriva. På grund av nya medicinen så har jag fått mer och mer problem med minnet, igen...


Jag hatar dig för det du gjorde.
Jag tänker spy upp dig tills inget mer av dig finns kvar.
Att du ens hade mage att höra av dig igår, efter nästan 4 månader av tystnad. Fy fan för dig.

Då var man inte tonåring längre

Då var man alltså 20.
På min 20- årsdag gjorde jag inte så jätte mycket. Var såklart till Systemet och handlade (haha) men det känndes lite onödigt att köpa mycket eftersom jag åker tillbaka till Stockholm i morgon. Så jag köpte bara några alkoläsk.
I present hemifrån fick jag Rammsteins Völkerball, som jag hade önskat mig + 1000 kr + en chokladkaka. Och från mormor fick jag glas och en glasvas som var häftig + 1000 kr. Tack alla för presenterna!

Idag har vi i familjen varit och ätit min födelsedags middag i Ludvika.

Jag känner mig tom. Helt avstängd. Precis som man gör av antidepresiva. Man känner sig rastlös och vill göra något, men allting känns helt meningslöst. Till och med äta känns meningslöst, vilket har bidragit till att jag har gått ner i vikt (men det gör ju absolut ingenting liksom).

Nu sitter jag här, lyssnar på musik, dricker Aquatini och bara myser.

Medicin igen

Så länge klarade jag mig utan mediciner, men nu gick det inte längre.
I torsdags fick jag en ny medicin. Det var första gången det kändes som om jag blev tagen på allvar av läkaren. Och det känndes bra.
Sedan vet jag inte vad jag tycker om att jag börjat med medicin igen. Det är delat.
Visst, jag kan tycka att det är bra om den gör mig bättre. Men å andra sidan tänker jag att "Fan nu är jag tillbaka i medicinträsket. Ska jag aldrig få vara medicin fri? Ska jag äta mediciner livet ut?"
Men, men, det är väl bara en period nu i mitt liv som jag behöver dem. Jag försöker tänka så.

Nu är jag helt klar med Projektarbetet. Det känns über skönt och betyget blev jag ännu mera glad över.

Vad händer? Nu och sedan?

Jag vet inte vad det är som händer. Men jag vet att det är dåligt.
Jag är paranoid och får för mig saker hela tiden. Jag har ingen aning om tid, rum och plats. Jag gör saker utan att känna eller veta om att jag gör saker.

I torsdags, tror jag att det var, så fick jag reda på att jag ska flytta ut till ungdomsflygeln här på behandlingshemmet. Jag var manisk och bara skrattade när de sa det. Jag skrattade hela vägen från rummet i personalflygeln, ner för trappan och in i stora huset. Fortsatte asgarva i köket och personerna i köket frågade vad som hade hänt och jag bara "Hahahaha jag haha ska flytta ut i flygeln hahaha *asg*" Och personalen frågade varför jag reagerade som jag gjorde och jag sa att "Jag är så lycklig, hahah, men jag gråter och skriker inombords, haha"
Min naturliga reaktion hade varit att skrika och gråta, då jag hela tiden sedan jag flyttat till behandlingshemmat har sagt att "När ni skickar ut mig i flygeln så skriver jag ut mig och flyttar härifrån". Så nu står jag inför ett val - Ska jag följa det jag sagt att jag skulle göra när den dagen kommer, och flytta härifrån innan min behandling är avslutad och på så vis straffa mig själv? Eller ska jag vara denna tillmötesgående flickan, låta personalen styra över mig, och flytta in i flygeln?

Sedan gick det maniska över och jag blev väldigt deppig. Så deppig att jag hade självmordstankar och fick inte vara själv... suck...

Så har dagarna fortsatt utan att jag märkt det. Min värld har varit helkonstig. Jag ser mönster som slutar i talet 666, jag har sett ögon som stirrar på mig, jag fick för mig att jag skulle bli mördad, jag trodde att jag skulle dö om snöflingorna nuddade mig, jag trodde att lampan i köket pratade med mig och jag började skratta, jag känner inte min kropp - den är bedövad... osv osv...

Nu undrar jag bara.... Vart ska detta sluta? Kommer det att sluta?

En klarare värld

Jag är hemma, för det är stängningshelg, men åker tillbaka till Stockholm i morgon. I morgon ska jag också på ett skolmöte i Ludvika, men sedan bär det av igen. Det har varit en lugn helg hemma, mesta dels framför datorn, där jag har svarat på mail och skrivit på min bok.
Det har hänt en hel del sedan jag skrev sist och vissa saker har hänt redan tidigare men som jag har glömt att skriva om.
Jag tänker speciellt på det här med mina mediciner. Jag tror inte att jag har skrivit om det, men jag vet inte, jag orkar inte kolla tidigare inlägg. Så ni får stå ut om jag tjatar.
Cipralex och Abilify är helt nedtrappade och borta. Mina sömntabletter Propavan och Imovane har jag sagt att jag inte behöver, för jag sover ändå, så även de är borta. Nu är det bara medicinerna mot ångesten som jag tar. Alltså Theralen och Sobril. Dessa hoppas jag få behålla ett tag till, tills jag hittat andra sätt att hantera ångesten. Och nej, självskadande är inget alternativ, längre. Även om jag trillar dit ibland, men allt mer sällan.
Jag har upplevt massa fördelar med att ha slutat med antidepp och antipsykotiska tabletter. Bland annat så har jag en klarare blick, jag är mer närvarande och personalen får bättre kontakt med mig, jag ser allt så mycket klarare - jag ser färgerna på olika saker, och jag går inte längre i samma gråa, känslolösa drogdimma, utan jag upplever! Jag upplever känslor, jag kan till och med känna det där lyckoruset i kroppen när man blir glad över något och jag kan gråta (ibland) om jag känner mig ledsen. Men i och med att jag upplever känslor starkare så upplever jag även ångesten starkare.
Men också, när jag slutade med Abilify och ett tag efter så hörde jag inte längre rösterna. Men nu har de tyvärr kommit tillbaka.

I fredags hade jag jätte ångest och på det så hade jag abstinens. Benzo. Mitt vanliga sätt att hantera abstinensen hade varit att slänga i mig ett par, kanske tre, sobril. Men jag känner nu att det inte är det bästa sättet. Men tyvärr så vet jag inget annat sätt, så jag gick runt med ångesten och abstinensen tills det inte gick nå mer. Då tog jag en Sobril och det blev lugnare.

För någon vecka sedan åkte jag på en infektion i tandköttet runt en av mina visdomständer. Jag fick åka in akut och fick Kåvepenin utskrivet. Jag käkade 3g (3g!!) om dagen i tio dagar. Jag blev att må jätte dåligt fysiskt. Och som om det inte var nog med det så åkte jag på världens förkyldning också. Jippi!!
Men nu är jag på bättrings vägen. Och påväg in i en klarare värld.

Jul och Nyår

Nu är jag tillbaka på hemmet efter att ha varit hemma i ca 10 dagar. Det känndes tungt att åka tillbaka, speciellt när tåget jag skulle åka med var inställt, men som sedan gick ändå :S

Julen firade jag med min familj. Julklappar jag fick var: Twilight böckerna 1 och 2, en skiva, Kingdom Hospital serien, duschgrejer, en Lady Shave, pengar, godis, underkläder, en hårborste, och kanske något mer som jag glömt just nu.

Nyår firade jag i Söderbärke med några gamla klasskompisar, som jag gick i samma klass med i låg- och mellanstadiet och i parallelklass med i högstadiet. Fast tjejerna Anna-Karin och Malin gick jag med även i gymnasiet. Det var kul att träffa dem igen.
Vi käkade tacos, drack, spelade spel. Tack för en trevlig kväll!

Men nu är jag tillbaka här i Stockholm, jag kom hit igår klockan 18 ungefär. Känns som sagt tungt, men det går väl.


Jag mår fysiskt illa när jag hör ditt namn.