Då var man inte tonåring längre

Då var man alltså 20.
På min 20- årsdag gjorde jag inte så jätte mycket. Var såklart till Systemet och handlade (haha) men det känndes lite onödigt att köpa mycket eftersom jag åker tillbaka till Stockholm i morgon. Så jag köpte bara några alkoläsk.
I present hemifrån fick jag Rammsteins Völkerball, som jag hade önskat mig + 1000 kr + en chokladkaka. Och från mormor fick jag glas och en glasvas som var häftig + 1000 kr. Tack alla för presenterna!

Idag har vi i familjen varit och ätit min födelsedags middag i Ludvika.

Jag känner mig tom. Helt avstängd. Precis som man gör av antidepresiva. Man känner sig rastlös och vill göra något, men allting känns helt meningslöst. Till och med äta känns meningslöst, vilket har bidragit till att jag har gått ner i vikt (men det gör ju absolut ingenting liksom).

Nu sitter jag här, lyssnar på musik, dricker Aquatini och bara myser.

Medicin igen

Så länge klarade jag mig utan mediciner, men nu gick det inte längre.
I torsdags fick jag en ny medicin. Det var första gången det kändes som om jag blev tagen på allvar av läkaren. Och det känndes bra.
Sedan vet jag inte vad jag tycker om att jag börjat med medicin igen. Det är delat.
Visst, jag kan tycka att det är bra om den gör mig bättre. Men å andra sidan tänker jag att "Fan nu är jag tillbaka i medicinträsket. Ska jag aldrig få vara medicin fri? Ska jag äta mediciner livet ut?"
Men, men, det är väl bara en period nu i mitt liv som jag behöver dem. Jag försöker tänka så.

Nu är jag helt klar med Projektarbetet. Det känns über skönt och betyget blev jag ännu mera glad över.

Vad händer? Nu och sedan?

Jag vet inte vad det är som händer. Men jag vet att det är dåligt.
Jag är paranoid och får för mig saker hela tiden. Jag har ingen aning om tid, rum och plats. Jag gör saker utan att känna eller veta om att jag gör saker.

I torsdags, tror jag att det var, så fick jag reda på att jag ska flytta ut till ungdomsflygeln här på behandlingshemmet. Jag var manisk och bara skrattade när de sa det. Jag skrattade hela vägen från rummet i personalflygeln, ner för trappan och in i stora huset. Fortsatte asgarva i köket och personerna i köket frågade vad som hade hänt och jag bara "Hahahaha jag haha ska flytta ut i flygeln hahaha *asg*" Och personalen frågade varför jag reagerade som jag gjorde och jag sa att "Jag är så lycklig, hahah, men jag gråter och skriker inombords, haha"
Min naturliga reaktion hade varit att skrika och gråta, då jag hela tiden sedan jag flyttat till behandlingshemmat har sagt att "När ni skickar ut mig i flygeln så skriver jag ut mig och flyttar härifrån". Så nu står jag inför ett val - Ska jag följa det jag sagt att jag skulle göra när den dagen kommer, och flytta härifrån innan min behandling är avslutad och på så vis straffa mig själv? Eller ska jag vara denna tillmötesgående flickan, låta personalen styra över mig, och flytta in i flygeln?

Sedan gick det maniska över och jag blev väldigt deppig. Så deppig att jag hade självmordstankar och fick inte vara själv... suck...

Så har dagarna fortsatt utan att jag märkt det. Min värld har varit helkonstig. Jag ser mönster som slutar i talet 666, jag har sett ögon som stirrar på mig, jag fick för mig att jag skulle bli mördad, jag trodde att jag skulle dö om snöflingorna nuddade mig, jag trodde att lampan i köket pratade med mig och jag började skratta, jag känner inte min kropp - den är bedövad... osv osv...

Nu undrar jag bara.... Vart ska detta sluta? Kommer det att sluta?