Väl motiverad - My Ass

Jag fattar inte vad det är för fel på mig. Jag har nu i två dagar legat en dag före hela tiden. Igår trodde jag att det var torsdag och idag, i mitt huvud, är det fredag.
Kanske önsketänkande? 
Sitter och hinkar i mig kaffe i hopp om att vakna. Hittills har det inte hjälpt, men det kanske kickar in snart. Jag tror att den del av tröttheten, som kom efter läkarsamtalet, sitter i även idag. Jag var så trött igår när jag kom hem att jag var tvungen att sova lite. Det är både fysiskt och psykiskt uttröttade med stora samtal. Man måste hela tiden vara med, svara på frågor och ställa frågor då de dyker upp.
Men nu är det gjort. Kan jag inte få vakna nu?

Idag ska jag börja trappa ner Zoloften med 25 mg.
Troligen är det den som har gjort att jag svängt ännu mer i humöret. Tydligen har antidepressiva den effekten om man är bipolär, det visste inte jag.
I min journal, som läkaren skummade igenom igår, läste han upp att läkaren som höjde min Zoloftdos skrev följande:
Höjning av Zoloft, vilket Sanna är väl motiverad till.
Jo men tjena! Jag minns det mötet väl, och jag har aldrig varit så hård på min sak tidigare att jag inte ville ha någon höjning av medecinfan. Jag sa åt honom att det är med stark motvilja jag går med på detta, i hopp om att det är det rätta.
"...väl motiverad till". MY ASS!

Det är svårt att hitta bra läkare. Speciellt inom psykiatrin. I de flesta fall så lyssnar de inte, eller så lyssnar de men bryr sig inte.
Usch vad jag är trött på psykiatrin.

Sinnesro

Jag känner mig konstigt lugn i förhållande till att jag precis har fått en diagnos med 40% dödlighet i självmord.
Missuppfatta mig inte. Jag kommer inte att vara en av de 40%: en. Jag ska försöka få ner den siffran, det satsar jag på.
Jag är ju då alltså Manodepressiv/bipolär, som det kallas. Och det är det jag, och andra inom psykiatrin, har vetat/anat länge.
Jag känner ett lugn. Jag känner att det äntligen är rätt. Jag har äntligen blivit hörd och jag har haft rätt. Nu, med rätt diagnos och rätt behandling så ska jag tamejfan framåt.

Läkarsamtalet var såklart jobbigt, men det var bra också.
Nu ska jag FRAMÅT!

1,5 timma

Nu är det 1,5 timma kvar till jag sitter på läkarsamtalet. Må det bära eller brista.
Önska mig lycka till?

CryBabyMonster

Jag försöker få tankarna på annat håll än morgondagens läkarsamtal.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös, fy sjutton. Men det är väl bara att gå dit och höra vad som kommer att hända. Och ta det då, om det skulle bli nå skit.

Jag tvättar och samtidigt kollar jag film. Eller ja, undertiden som maskinen tvättar, äh ni förstår. Jag bara svamlar och känner mig borta. Trött. Orolig.
Jag har kikar på "Cry Baby", för första gången i mitt liv. Det var systeryster som föreslog att jag skulle kika. Sagt och gjort :)
Den var bra. Bättre än jag trott om den faktiskt. Visst att den var ganska överspelad och överdriven, men det gjorde den också charmig.

Nu ska jag fortsätt att inte tänka och kolla på "Monster", en film jag velat sett länge. Men det har bara inte blivit av.

Nostalgi

Ikväll blir det lite nostalgi godis. 

Det behövs en måndag som denna, anser jag.

Frågor

Fråga:
Vad var det som utlöste hela din sjukdom? Är det ett specifikt trauma som du minns, eller är det flera olika saker som skapat dina olika "personligheter"?

Har du någonsin skadat någon annan när du inte varit dig själv? Har du förstört saker, eller bara gjort allmänt knäppa saker under dina episoder?


Mitt svar:
Jag vet inte vad det var som var den utlösande faktorn. Vad jag vet så är det ingenting. Eller kanske allting. Det är troligen flera olika "små saker". 
Läser man om DID så står det att det är vanligt att man får denna diagnos efter ett trauma, så som sexuella övergrepp. Men något sådant har jag tack och lov inte varit med om.

Nej,nej! Det skulle inte falla mig in att skada någon annan. Om jag har skadat någon så är det enbart mig själv.
Däremot har jag kastat sönder glas när jag var "den aggressiva killen". Sagt saker, saker som jag i vissa fall har ångrat senare.

På förslag av läsare: När jag dissocierar.

"hejhej
jag skulle tycka att det var intressant om du kunde beskriva hur det känns,eller vad som händer,när du dissocierar.

märker du det själv,kommer du ihåg va du sagt/gjort eller hur funkar det för dej?

jag kan vakna på morron o se att saker är flyttade eller hitta mejl i datorn som nån av 'bitarna' i mej har skrivit på natten men själv har jag absolut inget minne av nåt.
det skrämmer mej jättemycket.speciellt när min mamma sa att hon o jag t ex har suttit uppe o druckit te på natten,o jag har ingen aning om det.
i februari beställde 'en av personerna' en massa dvd på nätet en natt-det kostade mej 1200spänn som jag absolut inte hade :(

har aldrig träffat nån annan som gör såhär o det skulle va intressant om du ville skriva hur det är för dej.
om du har lust,alltså.

ha det så bra!"


-------------------------------------------------
Tack för ditt förslag!
Jag hoppas att det en dag ljusnar för dig och att vi båda slipper denna hemska sjukdom.
Och jag hoppas att du är nöjd med detta inlägg. Vill du veta något mer, så kommentera gärna igen :)
Ge gärna respons på vad du/ni tycker.


Lite bakgrund

Jag fick diagnosen "Dissociativ Personlighetsstörning" år 2009 då jag bodde på behandlingshem.
Det kom som en chock. Visst visste jag att något "fel" är det på mig, men jag hade aldrig funderat på denna diagnos.
När jag läste om det, kände jag inte igen mig alls. Men jag fick förklarat att jag är dissociativ på det sättet att jag delar upp mina känslor. Jag har alltid haft svårt för detta med känslor - att visa, känna eller veta VAD det är jag känner.
Därav delade jag upp mina känslor i olika "personligheter". Dessa var mina:

Ett litet barn: Behöver kärlek och omtanke. Känslighet och ett behov av ompyssling.
En tjej (tonåring): Ledsen, självskadande.
En kille (tonåring): Aggressivitet, bråkig och utåt agerande.
En ung kvinna i 20 årsåldern: Huvudpersonligheten, den som tar hand om alla andra och försöker få dem att komma överrens. Förnuftig,


De hade aldrig några namn. De var roller jag kunde gå in i. Känna mig som.
Men jag var inte olika personligheter, eller hur jag ska säga. Det är svårt detta, det är en svår sjukdom.

När jag dissocierar

Jag vet inte själv när jag dissocierar. Det kan hända när som helst och vart som helst. Det som händer kan vara att jag ska från punkt A till punkt B. Jag vet att jag går från A, men när jag kommer fram till B så vet jag inte hur jag kommit dit.
Det är otäckt. Jag är en människa som måste ha koll och kontroll. Så detta tillstånd är inte jätte passande för mig. 
Jag kan säga saker som jag inte kommer ihåg (jag kan upprepa mig och få höra att "det sa du alldeles nyss") 
Jag kan göra saker som jag inte minns. Jag har vid några tillfällen skurit mig när jag varit inne i en dissociation. Det är otäckt än idag, tycker jag. Jag har varit självskadefri i snart 2 år (juni) och jag är rädd ofta för att jag ska skada mig när jag "inte är här"....

Det kan kännas lite som om jag dagdrömt. Men jag vet inte när jag är mitt uppe i det. Det är svårt att beskriva, men dagdrömmeri är det närmaste jag kommer en känsla som jag kan uppleva.
Jag kan bli dimmig och frånvarande.
Jag kan vara svår att få kontakt med, har jag hört. Men jag tror inte att det märks så mycket på mig (till det yttre) när jag är "borta". 




Jag har dock numer blivit bättre på att veta vad det är jag känner. Jag kan numer oftast säga att jag är ledsen, för jag vet att det är ledsen som jag är.
Men minnesluckor har jag fortfarande, jag säger och gör fortfarande saker som jag inte minns sedan. 
Jag kan bara hoppas på att detta kommer att gå över. För detta är inget roligt. Och det 
är inget jag skulle önska min värsta fiende ens.

Klicka på bilden för att få den större.

Jag tycker att denna bild är så bra beskrivning av hur det känns att ha "DID" (dissociative identity disorder)

Lite bilder på mig 25/3-11

20 frågor om mig

1. Tre saker om dig själv du är stolt över:

• Min envishet
• Min kreativitet när den sidan sätter in
• Att jag har överlevt trots allt skit

2. Som vän är du?
Lyssnare, lojal, problemlösare, håller hemligheter

3. Är du bra på?
Att vara envis och hålla på min sak om jag vet att det är bäst :)

4. Är du avundsjuk?
Det kan jag vara, ibland.

5. Öl och pilkastning eller discomusik och dans?
Öl och pilkastning, det låter som en rolig kombination!

6. Tränar du? Isåfall vad och hur ofta?
Nja, skulle behöva bli bättre på det. Men det händer ibland, jag är en periodare på så vis.
Promenader, lite pilates och lite annan "hemma träning"

7. Det första du gör på morgonen?
Röker

8. Hemlig “förälskelse” – typ skådis eller annat “oskyldigt”?
Nej, jag har ju inte det. Tycker det är onödigt. 

9. Pratar du med dig själv?
Ja, vem ska annars hålla med mig? Haha.

10. Mest märkbara tantvarning?
Jag och en tjej satt en kväll på behandlingshemmet. Jag satt och stickade framför "Så ska det låta" som hon egentligen kollade på ;)
när jag kom på mig själv med detta så kände jag mig fruktansvärt gammal.

11. Vad skulle du vilja göra mer på din fria tid?
Skriva. Jag vill ha mina ord tillbaka!

12. Något nytt projekt på G inom snar framtid?
En flytt.

13. Nåt du SKULLE VILJA göra, men aldrig får tillfälle, tid eller råd med?
Resa runt i världen och besöka alla de "7 underverken". Det skulle vara så häftigt.
Bara njuta av livet och göra de saker som JAG vill. Äta gott, dricka gott och bara göra det som faller mig in för stunden.

14. Det bästa med att ha barn:
Har inga. Men vill ha. Ja, vad kan det bästa vara?
Att livet blir annorlunda och all kärlek man kan överösa det barnet och all kärlek man får tillbaka.

15. Är du pinsam ibland? När?
Absolut! Men jag kanske inte är först med att märka det alltid ^^

16. Person som du avskydde i skolan?
Det var en del, om jag ska vara ärlig. Men kanske var det mycket skolan i sig.

17. Hångel på första dejten?
Känns det rätt, så visst.

18. Din bästa killkompis?
Pojkvännen min.

19. Vad gör du på helgerna?
Oftast ingenting och det är jätte skönt. 
Njuter av ledigheten, äter gott, sover hyfsat länge på morgonen.

20. Livsdröm?
Bli omtyckt författare, skaffa hus, gifta mig, skaffa barn. 

Förberedd / Förslag?

Är det klart för denna gång nu? Jag vågar knappt hoppas. Det svänger ju så, mitt mående.
Just nu är det okej. Inga tankar på att dö eller självskada. Känner mig för svag för att hoppas. Jag har slutat hoppas, tror jag. Kommer jag någonsin att må helt bra? Jag tvivlar.
Jag tog upp det på samtalet med min psykolog igår. Jag har mått dåligt i 7 år. 7 ÅR!
När är jag värd att få må bra.
Vi diskuterade och förberedde läkarsamtalet som jag har på onsdag. Som tur är så är det med en annan läkare än han som satte Schizofreni, som min diagnos, efter 20 minuter.
Jag har inte hört något mer från patientnämnden angående det, men jag fick höra av min psykolog att chefen är underrättad om läget, men han är tydligen där så sällan. Så jag får vänta på mitt svar ett tag till alltså.

Jag ska fundera på om jag har några fler frågor än de jag tog upp på samtalet igår.
Jag tror inte att jag har det, det känns som om jag fick fram det jag har funderat på. Men det visar sig.
Jag ställer in mig på det värsta. Jag vill inte ha några mer kemikalier att stopp i mig, men är det så att de behövs.... ja, då är det väl så. Jag tar det då.
Tyvärr har jag den tendensen att långt i förväg föreställa mig det absolut värsta.
Jag blir inte lika förvånad och ledsen då, när det väl händer.

Det råder bloggtorka här i bloggen.
Jag skulle så gärna vilja höra från er vad ni vill att jag ska skriva om. Ge mig förslag!
Jag vet att jag lovade er ett videoinlägg när min blogg firade 600 inlägg. Det var bara så mycket omkring mig då, och jag ber om ursäkt.

Inget rinnande vatten!

Okej, jag hade fel. Det blåser ute idag med...
Jag hade tänkt att diska, men då fanns det inget vatten! Men vadå? Vatten är väl onödigt?
Lite små panik när jag kom på att jag inte kan dricka kaffe. Jag som är så kaffesugen :(

Morgon

Min morgon hittills: Kliva upp, röka, prata i tele, röka, slå på dator, röka, morgonträna (rygg och mage), frukost.
Så har min morgon sett ut fram till nu. Och nu ska jag snart...? Kan ni gissa? Röka, japp ni hade rätt.
Solen skiner och det verkar inte blåsa idag. Skönt.
Kanske då kan passa på att ta en längre promenad till psyk idag.
Ytterligare något litet bättre idag.

Jag var inte trött i morse! Det förvånar mig, jag brukar alltid bara vilja ligga kvar i sängen och sova ett par timmar till. Men idag gick jag upp direkt.
Kanske beror det på att jag inte tog sömnpills igår och att de då inte satt i när jag vaknade. Det är möjligt.
Bra Sanna! *dricker kaffe*

Nu ska jag fortsätta här med mig morgon.

Dagens Yeah och No,No

Dagens Yeah!

Det blåser ute, men det gör inget för det är varmt ändå.

Dagens No,no!

I går ville de knappt släppa hem mig från psykiatrin, och föreslog inläggning.
Idag, innan klockan 09:00, skulle ringt och kollat hur jag hade det. Har de gjort det? Nepp.
Skärpning!

***

Nu har jag varit upp på stan.
Lämnade in filmen, köpte cigg och skrev kontrakt. Nice. Då är det avklarat. Nycklar får jag troligen först den 15:de (inflyttningsdagen). Jag hade gärna sett att jag fick nycklarna tidigare. Men det är väl som det är. 

Ursäkta att jag ser ut som sju svåra år, men det är också vad jag har haft..... plus att det blåser ute :P

Neeej!

Nej nej nej!
Läste precis att en tjej som har en blogg, som jag har följt ganska länge, har tagit sitt liv. Det smärtar. Hon som var på så god väg att bli bättre.
Vila i frid, Anna.

Jag ska ta och gå upp på stan snart.
Ska lämna tillbaka Psalm 21, som jag och Per hyrde igår. Den var bra, faktiskt. Trots att den var svensk :P
Jag kan iallafall rekommendera den.









Så ska jag också skriva kontrakt på nya lägenheten när jag ändå är på stan.

Känner mig något bättre idag. Något.
Psyk skulle ha ringt mig idag, men det har de inte gjort. Inte än iallafall. Det var tänkt att jag skulle ha fått promenad sällskap. Någon som bara kollade till mig idag... men men...

Don´t do it

Fortfarande illa. Jag är matt och ledsen. Orkeslös och nära till tårar. Kanske är det tur att jag har en samtalstid på psyk idag, frågan är bara: Kommer jag att komma utanför dörren idag?
Allt och ingenting snurrar i mitt huvud. Min hjärna innehåller så mycket tankar att jag aldrig hinner få fatt på en innan nästa tanke avlöser den förra.
Jag mår inte bra och jag är nästan nära att bara ge upp det jag har kämpat emot så länge. Nej, förlåt, det är inte meningen att göra er oroliga.
Jag klarar mig, det har jag alltid gjort. Det är bara sådär extra jobbigt just nu.
Det är bara det att denna svacka har varat i snart två veckor. Fan vad trött jag blir. Varför ska jag aldrig få må bra? Förtjänar jag inte det? Nej... kanske inte.
Solen lyser, men just nu skiter jag blanka fan i det. Sol eller inte, hos mig är det svart. Bläää..

Illa

Tror inte att jag orkar vara vaken mer just nu. Mår så helvetes illa av ångesten, trots Sobril. Fy fan, vad jag hatar när ångesten blir så stark.
Tror jag ska slänga omkull mig i soffan ett tag, om jag ska orka med något av det som är kvar av dagen.
Nära till gråten och jag bara känner att jag vill bort, bort, bort.

-------------15:55------------
Fler Sobril. Jag tog en, gick och la mig i soffan och lyssnade på avslappningsmusik. Men när jag vaknade var det lika illa igen.
Nu ska jag snart iväg. Och jag vill inte gå utanför lägenheten. Villintevillinte.. Orkar inte.
Jag är ledsen. Jag är ångestfylld. Jag är... ingenting och allting.
Blåst. Ute och inne.

Kattspråk

Det märks så tydligt vad katten vill.
När Per hade begett sig till kursen så satte Kurre igång och härjade. När jag insåg att jag inte kommer att få sova något mer, så gick jag upp.
Gissa nu vem som ligger på min sida sängen och sover?


Gårdags kvällen tillbringades med två jättebra filmer:
Om ni har möjlighet, se dem!

Jag har inte sovit så bra inatt. Jävlar vad ont i magen jag hade, plus att jag mådde så illa att jag inte kunde ligga still.
Jag var nästan säker på att jag hade blivit magsjuk. Men värre än så blev det inte. Tack och lov.

Idag ska jag och Per till Bobutiken  och skriva av mig från denna lägenhet,
så ska jag skriva på för min nya. 

Idag är det bara 25 dagar kvar till inflytt.

Vackrare som suddig

Kanske är det bara jag eller så är omvärlden suddig. Lite diffus sådär.
Jag ser sådär lagom mycket, inte för mycket. Jag väljer att inte se. Jag orkar inte se allt skit.
Det har inte hänt något speciellt, men jag känner att jag ramlar. Faller.
I botten finns någon dragningskraft som tvingar mig ner. Jag kämpa, det gör jag alltid, men att inte slå i backen för hårt. Men nu är jag trött. Nernerner...

Världen är ändå lite vackrare, något bättre som suddig.

Nyheten

Så här ligger det till.
Den 15 April flyttar jag till eget. Jag och pojkvännen har bestämt att det är det bästa vi kan göra just för att få förhållandet att funka.
Jag ser framemot att bo själv. Det är en sådan lite skräck blandad förtjusning. Det ska bli bra, det tror jag verkligen och denna lägenhet ville jag bara ha. Den kändes rätt redan när jag såg planlösningen.
Jag och pojkvännen kommer alltså att fortsätta vara tillsammans, fast vi inte längre kommer att bo tillsammans.

Snacka om att jag blev glad när de ringde mig och sa att lägenheten är min om jag vill ha den :)
Plus att det är jätte bra att Soc fortfarande hjälper mig med det ekonomiska.

Nu ska jag ringa pojkvännens mamma, så ska vi  gå en promenad.

Glad nyhet och nedskärningar

Nu är jag sådär äckligt trött igen. Sov en stund på soffan, men kan inte sova hur länge som helst då jag inte kommer kunna sova i natt.
Nej, jag har svårt att sova på natten om jag sovit på dagen, men det gick bara inte att vara vacken här för någon timma sedan.
Nu rinner kaffet igenom och jag kan bara hoppas på att det kommer hjälpa med kaffe.
Jag jobbade idag, det var första gången på länge nu. Detta landsting ska dra ner på en massa saker, så troligen kommer även mitt jobbande att påverkas. Tyvärr, är jag ju bara vikarie och det kostar ju mer att ha sådana ute än den ordinarie personalen. Men jag är glad för det jag får jobba.

En positiv nyhet har jag, men den kommer jag att avslöja om ett litet tag :)
Jag är jätte glad och ser framemot framtiden just nu. Det blir bra det här.
Som sagt, jag kommer att dela med mig denna nyhet efter att de som står mig närmast har fått veta det först.
Haha, nej jag är inte gravid (läste igenom detta och såg att det skulle kunna tolkas som det, men det är ingen fara, haha).

Mys

Otroligt trött idag igen, fan vad tråkigt det är.
Meeen... Jag hade världens mysigaste dröm i natt: Var på Rammstein konsert och fick träffa dem personligen! Åhh, varför var jag tvungen att vakna!? Why!?

Snart ska jag till soc med pojkvännen, först upp på stan och banken. Kontoutdrag skall hämtas. Sedan hem och göra mat.
Har precis smällt i mig en kopp kaffe och en jätte Cupcake! Det är så dagen skall tas.

Tillbaka

Sådär, nu är jag tillbaka efter att ha spenderat en helg i Stockholm. Jag åkte fredag morgon och hälsade på min kära systeryster <3. Det var en underbar helg med: prat, alkohol, cigg god mat och gott sällskap.
Har expanderat mitt förråd av vitt vin, som jag kan dricka.
Black Tower är väldans lättdrucket, kanske lite för lätt :)

Idag har jag: städat i köket, diskat, torkat mm.

Plockat tvätt och fått in det i skåpen. plockat lite allmänt här i lägenheten. Det bildas snabbt en reklam/pappershög på vardagsrums-bordet. Nu är ordningen något mer återställd iallafall.

Meeen... nu är jag så trött att jag nästan skulle vilja sova en stund. Men jag måste väl till affären och handla så det blir någon middag här hemma ikväll.

Kanske hinner jag ändå vila i en halvtimme?

Storm

Förvirringen är total. Det blåser storm i min hjärna. Jag önskar att min hjärna var ett vindkraftverk just nu, då skulle det kunna driva resten av min kropp.
Hjärnan går på högvarv medan jag.... jag bara är. Eller är jag? Jag är en dimma som ingen kan se. Men jag är överallt. Jag flyter, jag svävar. Runt runt, likt vindarna i min hjärna.
Jag är förvirrad. Jag var nyss ute och skulle till psykiatrin, kanske skulle jag ha behövt tiden idag, men när jag kom fram och sa mitt namn samt vem jag skulle träffa sa hon i receptionen:
Nej...det tror jag inte.
Själv stod jag som ett frågetecken när hon förklarade för mig att det var onsdag idag och jag har tid på torsdag, imorgon alltså.
Så det var bara att promenera hem igen.
Men åt vilket håll ligger hem? Jag gick och gick fel, gick omvägar, snubblar, halkar, fryser och svettas. Tillslut kom jag hem.

Stupid me

Men neeej! Inte mer snö!
Nu blev jag seriöst deppig... Suck. Det som såg så "vårit" ut ett tag :( *Gråter en skvätt och reser mig upp igen* ;)

Snart ska jag iväg. Har ett samtal på psykiatrin. Nu har vi haft ett uppehåll på en vecka, så vi ses varannan vecka. Det har gått bra, även om perioden har varit väldigt upp och ner.

Lyssnar på musik och drömmer mig bort.
Jag är grymt trött på mig själv och mitt utseende. Fruktansvärt... Mitt hår går inte att göra något med (jag vill ha långt hår), sminket.. ja... äh!
Vädret påverkar mig.
Stupid Me.

Löjlig

Men, det här är inte roligt längre. Bultande huvudvärk sedan igår, och inga smärtstillande jag kan ta. Visst, vi har Ipren, men jag kan inte svälja så stora tabletter utan att fastnar och kommer upp igen. Jag är lite löjlig på så vis.
Ändå måste jag ut idag. Ja, jag måste ju köpa brustabletter. Detta suger!
Jag vill bara lägga mig ner och sova.
Inte mår jag bra psykiskt än heller. Det brukar inte vara såhär. Är jag sjuk fysiskt så brukar det ta överhanden, men inte just nu. Fan, jag orkar inte mer just nu.
Ringde mig om jobb gjorde de imorse också, men kan jag jobba? Nej.
Tror jag ska lägga mig ner under täcket och grina lite i min ensamhet...

Det är inte okej

Förkylningen håller i sig och jag har så ont i kroppen att jag bara vill lägga mig ner och sova bort tiden, men det går inte. Jag håller på och tvätta, nu har det visserligen snart tvättats klart, men jag måste ändå springa och passa så inte fläkten i torkrummet slår av sig.
Jag är trött. Inte mår jag så perfekt psykiskt heller. Jag är förvirrad. Nyss var jag tvungen och stanna upp och fundera vad det var för dag idag, när jag inte kunde klura ut det själv fick jag ta almanackan till hjälp.
Nej, det är inte okej. Jag ska egentligen hålla mig borta från internet när jag mår dåligt. Det vet jag av erfarenhet. Jag har en tendens att shoppa om jag mår dåligt psykiskt. Men lite tröst shopping har väl inte skadat någon? Eller? Jag får se till att hålla mig borta från köp/sälj sidor bara så kanske det går bra.
Nu ska jag dricka mitt kaffe och äta några chokladbitar till det, innan jag återigen beger mig ner i tvättstugan.

Lördag- jag och Per är duktiga

Åh vad jag hatar att vara sjuk. Jag känner mig mer orkeslös än vanligt och då är det illa. Kan inte låta bli att bli besviken på mig själv av just den anledningen att jag inte orkar med att göra saker. Jag vet att det är dumt. Är man sjuk så ska man vila, men jag kan inte. Det finns för mycket saker som måste göras. Plockas, diskas, laga mat, slänga sopor... Okej, jag hör själv hur dumt det låter, men jag kan inte hjälpa det.
Nyss var jag och Per ut en liten sväng och slängde glasflaskor och metallburkar i återvinningen. Vi har blivit så duktiga och börjat återvinna. Det ni.
Nu gick solen i moln, men när vi var ute så var det strålande sol, dock blåste det så nu har jag ont i huvudet. Jag får det av någon konstig anledning. Jag kanske är lite konstig på så vis.
Nej, nu svamlar jag bara. Som så ofta i minna inlägg, tycker jag.

Jag inväntar fortfarande svar från psykiatrins chef. Men ja, nu är det ju helg, så just NU behöver jag inte förvänta mig att vi får någon post.
Inget svar fick jag i veckan iallafall. Tycker det är konstigt. Men men... vad gör man?

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, så får jag se vad jag ska göra sedan.
Mat behöver jag dock inte tänka på idag. Pizza från igår står i kylen och är bara att värma på.
Jag har förövrigt märkt på kläderna och magen att jag har gått ner i vikt, detta för jag inte alls har någon matlust, jag åt inte ens halva pizzan igår. Men det ordnar väl till sig igen när jag blir frisk ;)

En vända till

Jaha, då kör jag en förkylning igen då. Tycker inte att det var länge sedan jag var förkyld, men kroppen kanske tyckte att det var dags för en vända till.
Jag har ju varit jätte duktig på att äta vitaminer, faktiskt. Men ändå blir jag sjuk direkt om någon i min närhet blir sjuka. Dåligt immunförsvar? Mja, möjligen.
Startade dagen med att göra misslyckat kaffe. Filtret vek sig och det blev mer te-vatten än kaffe. Suck. Kanske borde jag gå och lägga mig igen. Äh, vad tjänar det till? Flykt.
Tog mig en dusch och ska snart ta och göra mig i ordning. Först ska jag hälla i mig ett glas med brus C-vitamin.

Tviii för människan

Fryser, ont i halsen och huvudet. Kan det vara så att jag är säng-liggandes snart?
Solen skiner och det ser varmt ut ute, men jag orkar bara inte gå ut. Jag är svag i kroppen och skakar av minsta ansträngning. Tror jag ska lägga mig i sängen och vila en liten stund snart.

Jag är trött på människor. Människan är ett hemsk djur. En varelse som jag ofta föraktar.
Det här liksom: http://www.dt.se/nyheter/hedemora/article915256.ece
Vad fan är det med folk?! Jag har inte mycket till övers för människor som gör varandra eller djur illa. Nej, någonstans måste gränsen gå.
Visst ligger det i människans natur att förstöra oss själva. Vi är destruktiva varelser. Men inte ligger det i naturen att skada någon annan? Att skada ett djur eller ett barn?
Nej, tvii för människan.

Illamående och dåligt samvete

Illamående och med dåligt samvete sitter jag här.
Känner mig lite extra känslig idag och det späddes på med ett telefonsamtal från någon diabetes/cancer- hos- barn. Det är hemskt. Jag behöver säga nej. Det är hemskt att neka för mig. Eller ja, det är upp och ner med det, men när jag har sådana här dagar så är det lite extra svårt.
Speciellt när det gäller en sak som jag brinner för. Jag har själv en lillasyster med diabetes och jag har cancer i släkten. Så det ligger ju nära. Men men, vad gör man om man inte har pengar?

Jag har börjat att må illa varje morgon. Och detta efter att jag har tagit morgon medicinen. Jag undrar om det har med den att göra, men skulle jag inte ha mått illa på morgonen tidigare? Jag har ju ätit den länge....
Nej, jag förstår inte. Jobbigt är det. Jag hatar att spy, men emellanåt är det inte långt ifrån.

***

Idag är det sol ute. Jag både vill och vill inte gå ut.
Jag är trött och inte riktigt klar i huvudet. Skuggorna försöker äta upp ljuset och jag kan bara anta att det inte är så bra. Det är däremot bra att jag vet att det inte är på riktigt. Det är ett gott tecken.
Nu ska jag iallafall sätta mig på balkongen och röka lite.

Saknaden av morfar och sportlovet

Jag minns sportloven när jag var yngre. Jag, mormor, morfar och mina syskon (iallafall min bror, syster var nog för liten) snörde på oss längdskidorna och åkte på sjön. Det var kallt, visst och lite svårt, men det var kul. Varför var allt så mycket lättare när man var liten?
Träningsverk hade jag efteråt, men den smärtan är ingenting i jämförelse med smärtan av saknad. Saknaden av morfar är stor.
Det har snart gått fyra år sedan min morfar dog. Den känns både som mycket längre och mycket kortare tid.
Jag minns den där dagen för snart fyra år sedan som om det hände för två veckor sedan.
Klockan blev 16:00 när jag kände att jag bara måste upp till mormor och morfar. DET kommer hända snart.
Det... den där döden. Den där saken som tar min morfar ifrån oss alla, ifrån mig. Klockan blev tio över fyra när jag fick tag i pappa. Jag sa åt honom att nu måste du hämta mig, jag måste få träffa morfar!
Kvart över fyra var pappa hemma och hämtade upp mig.
Jag kom för sent... Tjugo över fyra var min morfar inte med oss längre.
Jag minns fortfarande vad det sista jag sa till morfar var, och vad han sa till mig. Och morfar, jag ångrar att jag inte stannade hos dig.

Med tårarna nu rinnande ner för kinderna, sitter jag här och tänker på dig, morfar. Jag älskar dig och jag vet att vi kommer att ses en vacker dag. Den dagen då det är min tur. Men inte än.
Vila i frid morfar. Jag saknar dig!

Nähdään Isoisä.

Rakastan sinua!

/Isoisän tyttö