Jag vet inte vad det är som händer. Men jag vet att det är dåligt.
Jag är paranoid och får för mig saker hela tiden. Jag har ingen aning om tid, rum och plats. Jag gör saker utan att känna eller veta om att jag gör saker.
I torsdags, tror jag att det var, så fick jag reda på att jag ska flytta ut till ungdomsflygeln här på behandlingshemmet. Jag var manisk och bara skrattade när de sa det. Jag skrattade hela vägen från rummet i personalflygeln, ner för trappan och in i stora huset. Fortsatte asgarva i köket och personerna i köket frågade vad som hade hänt och jag bara "Hahahaha jag haha ska flytta ut i flygeln hahaha *asg*" Och personalen frågade varför jag reagerade som jag gjorde och jag sa att "Jag är så lycklig, hahah, men jag gråter och skriker inombords, haha"
Min naturliga reaktion hade varit att skrika och gråta, då jag hela tiden sedan jag flyttat till behandlingshemmat har sagt att "När ni skickar ut mig i flygeln så skriver jag ut mig och flyttar härifrån". Så nu står jag inför ett val - Ska jag följa det jag sagt att jag skulle göra när den dagen kommer, och flytta härifrån innan min behandling är avslutad och på så vis straffa mig själv? Eller ska jag vara denna tillmötesgående flickan, låta personalen styra över mig, och flytta in i flygeln?
Sedan gick det maniska över och jag blev väldigt deppig. Så deppig att jag hade självmordstankar och fick inte vara själv... suck...
Så har dagarna fortsatt utan att jag märkt det. Min värld har varit helkonstig. Jag ser mönster som slutar i talet 666, jag har sett ögon som stirrar på mig, jag fick för mig att jag skulle bli mördad, jag trodde att jag skulle dö om snöflingorna nuddade mig, jag trodde att lampan i köket pratade med mig och jag började skratta, jag känner inte min kropp - den är bedövad... osv osv...
Nu undrar jag bara.... Vart ska detta sluta? Kommer det att sluta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar