Jag har hållit på att trilla dit igen, flera gånger. Senast igår kväll.
Ju mer jag tänker på att det var länge sedan, desto svårare blir det. Det är aldrig lätt detta med ett självskadebeteende. Jag vet att jag kommer att få kämpa emot detta så länge jag lever. Kanske blir det lättare med tiden, men hur länge ska jag behöva vänta innan det där sköter sig själv?
Det är fortfarande så att jag inte gör mig illa för att skada andra, göra andra ledsna.
Jag har ännu inte fått mig att stå emot för mig själv. För min egen skull. Nej, jag gör det för andra.
Det må vara ledsamt, men det är sanningen.
Ibland är det så ledsamt att jag tänker att jag borde vara själv, ingen i min närhet över huvudtaget, inte ens familj, då skulle det inte göra något om jag skadade mig igen. Om jag råkade...
Jag får höra så mycket positivt om mig själv. Att jag är duktig som har hållit upp så länge, att jag ser ut att må så bra osv.
Jag kan inte förstå att jag är så dålig på att visa hur jag känner. Därför kommer jag imorgon att påbörja ett stort jobb med mig själv i terapi. Jag kommer att få utforska mig själv. Jag är nervös, så nervös.
Jag kommer också att påbörja en utredning om eventuell personlighetsstörning, då jag har så svårt att visa vad jag känner. Samt utforska varför jag inte blir att må bra. Jag har mått dåligt i 7 år nu, och det har fått både mig och min psykolog att fundera.
Förlåt mig för detta inlägg, kände bara att jag behövde få ur mig det.
5 kommentarer:
Du är så duktig. Verkligen jätteduktig. Var stolt över dig själv!
Sv: Nä, jag har ingen bipolär sjukdom, och jag har testat ljusterapi men känner inte att det är min grej.
Får man fråga varför det var ett dåligt sätt att komma på att du var manodepressiv?
Tack. Hoppas också jag mår bättre snart. Kanske till och med idag. Puss
Jhna: Okej, nej det är ju så att det inte passar alla. Jag vet inte om jag fick någon speciellt bra effekt av det heller...
Jag hamnade i ett maniskt tillstånd, vilken man tydligen kan få som biverkning av ljusterapi om man är bipolär. Det satt i flera dagar och det var, i efterhand, inte så kul, då jag sjönk rejält sedan.
Ja, vi hoppas på det. Puss
Sv: Shit, knas att man kan få såna men av något man tror är en "lätt" behandling. Har aldrig hört någon berätta om det på det sättet som du upplevde det. Hur märkte du att det berodde på ljusterapin? Hur märkte du manin liksom? Puss
Men precis, man tror inte att det ska "ta" så mycket och att man inte kommer att märka av det.
Jag satt på min sista ljusterapibehandlings - timme. Jag satt också och utvärderade hur det hade varit med min psykolog.
Jag berättade att jag upplevt det som om jag fick mer energi. Och då menar jag JÄTTE mycket mer energi. Att jag, när jag kommit hem om dagarna efter behandlingen, inte kunnat varva ner, utan städat och städat, varit otroligt glad och pratig.
Jag kunde inte sitta still och jag kunde inte sova på nätterna.
När jag satt där och berättade så sa hon plötsligt att hon märkte på mig att jag inte kunde sluta prata, vilket är ganska ovanligt för mig. Jag satt och trummade med handen mot stolen. Jag tyckte inte att det var så konstigt, jag hade gjort detta redan på min första behandling.
Det var då jag fick förklarat att man inte ska få ljusterapi om man är bipolär. Då kunde man reagera på detta sätt.
På den vägen är det. Det var då utredningen började.
Puss
Sv: Jag förstår. Knepigt att det gäller att vara försiktig med även de "enklaste" metoder till tillfrisknande. Synd bara att typ inget fungerar (är lite smått melankolisk idag).
Skicka en kommentar