Igår kväll mådde jag verkligen skit. Erafolket skrek och jag ville bara dö. Jag sa till mamma att: "Hade jag haft en pistol nu så hade jag skjutit mig på en gång, utan att tveka". Och det var verkligen sant. Jag mådde så dåligt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Mamma sa att: "Sanna du behöver in på något behandlingshem eller något sådant. Jag tycker inte att det är någon hjälp på Säters vuxenpsyk".
Och visst har hon rätt, det är ingen hjälp att vara inne på en akutmottagning i tre dagar för att sedan åka hem och må lika dåligt, man har ljugit sig därifrån och sagt att man mår bättre, men bara för att slippa stället liksom.
Så slutade kvällen så att jag ringde till älskling och hörde om han kunde skjutsa mig till Säter, men vi kom på att det skulle kännas bättre för mig om jag hade älskling här, hos mig. Så han kom och sov över. Nu ligger han i min säng och sover och jag var bara tvungen att skriva av mig lite.
Kan väl sägas det också att just för tillfället känns det lite bättre, vilket är skönt, men man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn.
1 kommentar:
LÄst din blogg, fattar det som att du har fått det ännu kämpigare än innan. Önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt.
Men kom ihåg att vi saknar dig, och vi vill så gärna att du ska hänga med på våra aktiviteter så du får något annat att tänka på.
Vi tänker på dig //Kakan
Skicka en kommentar