Jag pratade i telefonen med en av de få underbara människor jag har kvar i mitt liv <3. Vi pratade i en timme och vi kom helt enkelt överens om att världen skulle vara en bättre plats om det var vi som styrde världen, då vi är så fantastiskt smarta.
Vi går båda i funderingen över hur många människor VILL vara psykiskt sjuka. De läser och känner igen sig i alla de diagnoser som finnes att göra tester i på nätet.
Vad är det med er? Sluta läs på internet!
När jag började må dåligt så var det absolut inget man pratade om. Det var "fult", det var inget man gick och skröt om. Helst inte berättade för någon. Jag dolde mina armar när jag skulle byta om på idrotten i skolan. Jag idrottade i långärmat även fast det var varmt som fan. Såren som blödde och fastnade på insidan av tröjan. Ångesten, depressionen jag gjorde allt för att dölja. Höll emot tills jag nästan sprack. En kaotisk vardag.
Dölja för sina föräldrar hur det egentligen låg till.
En lillasyster som råkar se skärsåren vid 9 års ålder och jag var tvungen att dra en helt absurd lögn.
Men vissa verkar tycka att det är vackert. Man tillhör en grupp och man får uppmärksamheten, som bara matar den egna uppmärksamhetssökande människan. Och detta med mediciner. Ju mer meds desto bättre? Eller? Hur tänker ni?
Men berätta för mig. Vad är det som är så vackert?
Vad är det som är vackert med skärsår? Vad är det som är så vackert med mediciner? Vad är det som är så vackert med att vara så gravt medicinerad att man inte längre är en person, utan mer som en zombie, vad är vackert med att uppleva att medicinerna mer stjälper än hjälper? Man får mer biverkningar och av alla dess olika slag.
Vad är det som är så vackert med att man sover mer än vad man är vaken? Att man en kväll när man ska duscha får se att det är blött i bh:n och upptäcker att man som biverkning har börjat producera bröstmjölk.
Men berätta gärna för mig vad det är som är vackert? Det som ni kallar skönhet och perfektion. Det är inget mer än enbart kaos.
Vad är det som är så vackert med hallucinationer? Att man inte längre vet vad som är upp och vad som är ner. Vad som är verkligt och inte.
Tell me?!
5 kommentarer:
Jag ser inte att det är veckert att ha skärsår, ärr eller att äta meds.
Jag tyckte det när jag var mkt yngre, men insåg fort att det var bara dumt att tycka om det.
Jag gömde mina skärsår och mitt mående för alla i min omgivining, tills en dag då min syster såg dem och berättade för mamma. Då började karusellen med familjehem, psyken och behandlingshem. Jag började på behaandlingshemet tycka att det var vackert, men det var för att så mer skärsår, ärr och meds man hade så mer status fick jag. när jag flyttade därifrån insåg jag att det var dumt. Det vackra är att man inte ser ut som alla andra, man följer inte andra ideal med allt var det innebär.
Idag ångrar jag ganska mkt mina ärr, men jag kan inte riktigt känna ånger helt. Jag var den jag var och skäms inte över det. Jag skäms dock över mina ageranden. Jag kan önska att jag aldrig hade skurit mig eller mått dåligt, men jag tänker också..vem hade jag vart idag om jag inte hade gått igenom allt detta? Det vet jag inte, men jag tror inte att jag hade haft såhär mkt erfarenhet.
Men jag ser det mkt som att folk mår skit dåligt och är självdestruktiva. Sen om dem blir upptäckta då kan karusellen med att öka sina destruktiva handlingar öka, det kan vara att ge uppmärksamhet på att det är mkt värre inombords än vad andra tror. Det blir som en dörr öppnas när man blir upptäckt och allt som finns inom en springer ut ur den öppna dörren, sen så kan inte personen styra över alla känslor som kommer och då ökar självdestruktiviteten. Det är ett sätt att försöka visa andra om hur det är och ett sett för att trycka in alla känslor igen genom den öppna dörren, det är bättre att känna yttre smärta då än inre.
Jag hoppas att du förstår vad jag menar, det är ganska svårt att förklara. Det behöver inte vara så som jag skriver, men jag kände så och har pratat med många andra och dem har upplevt samma sak.
kram
Det är farligt egentligen att känna så, det spär på. Kommer man som "frisk" till ett hem där många mår dåligt, finns risken att man själv blir att må sämre. Eller kanske till och med vill må sämre. Man behöver det för att bli sedd.
Jag ångrar inte att jag har skadat mig, det är som det är. Men visst kan också jag tycka att ärren inte ska vara allt. Det är inte vad jag vill att folk ska se hos mig. Även om det sitter på det yttre, min kropp.
Jag vill bli sedd för den jag är och inte hur jag ser ut.
Det är jobbigt att vara ung. Man behöver ett fack att tillhöra. Man behöver bli sedd och inte bli glömd.
Jag håller med dig på många sett och vis. Jag tycker inte att du har fel i det du säger.
Det är vad du har upplevt och vad många andra har upplevt, och det är inget fel i det.
Jag tycker bara att det är så farligt att självdiagnostisera, det är det som jag vill ha fram.
Jag tänker som du. Hade vi inte gått igenom det som vi har genomgått, så hade vi varit andra personer idag. Och vi hade troligen varit svagare. Jag känner mig så mycket starkare psykiskt. Jag har lärt mig att lyssna på min kropp och känna igen varningstecken. Och det skulle jag aldrig vilja ta ifrån mig själv.
I mitt inlägg syftar jag dock på människor som egentligen inte mår dåligt. De som kanske har vänner som går inom psykiatrin och som skär sig.
De som upptäcker att "aha, här kanske jag kan finna min plats. Här kan jag få den uppmärksamhet som jag behöver".
Jag tror i många fall att om man kommer på tanken att man vill skada sig för uppmärksamhet, eller må psykiskt dåligt, då är man också sjuk.
Men då ska man också se till att skaffa hjälp för det och inte gå runt och skryta om det.
Hoppas att allt är bra med dig.
Kram
Jag känner så igen mig i det du skriver. Jag tycker inte det är "vackert" alls med gLiTtErBLod och borderline-önskningar. Är fett trött på de där borderlinekidzen som VILL ha en sjukdom. Det är stört.
Sv: Men tack, gullefjun. Hoppas också på det. Skulle fått hämta ut den idag men inga apotek hade den inne. Seriöst?! Blir knäpp.. måste vänta till fredag. Så paranoian kills me.
Sv: Jag hoppas också att jag gör det, men det krävs åt helvete mycket med jobb och jag vet inte om jag har styrkan. Har inte tillräckligt med metoder jag kan ta till ännu heller då det känns dåligt.
word.
kunde inte ha skrivit det bättre själv.
Skicka en kommentar