Jag var något så fruktansvärt nervös när jag satt i väntrummet och väntade. Jag satt och kramade krampaktigt om jackan så min knogar blev vita. En som jobbar där kom och frågade om jag frös. Haha.
Efter att ha väntat i 15 minuter över tiden, så fick jag komma in.
Jag och läkaren rede ut hur länge sedan det var vi träffades sist. Det är 2 år sedan ungefär. Och han beskrev mig nu som vacker, ren, hel, fräsch och att jag såg ut att må bättre. Och det gör jag ju, om man jämför med två år tillbaka.
Vi pratade en stund. Han ställde frågor och jag svarade.
Tillslut tog han fram den enorma FASS - boken. Och jag bara himlade med ögonen och suckade. Varför är läkare så på om att man ska ha mediciner. Och gärna så mycket mediciner som möjligt. Jag blir så matt.
Han bläddrade och bläddrade och sa sedan att han skulle höja min Zoloft-dos. Jag tvekade och sa att jag inte ville det för att jag är rädd för att bli avstängd och inte känna de känslor som jag nu äntligen känner.
Då hävdade han att han var ju läkare och hade utbildning inom psykiatrin och jobberfarenhet, så jag skulle lyssna på honom.
En ganska lång utläggning fick jag om varför han tyckte att vi skulle höja, olika depressionsgrader osv...
Tillslut gick jag med på att höja den. Men inte sätta in någon annan medicin.
Sobrilen fick jag behålla tillsvidare. Propavan fick jag ett förnyat recept på.
Sedan gick jag hem och plockade med tvätten.
Nu ska jag steka pannkakor.
1 kommentar:
Tjo! Kika på min blogg, du har fått en award av mig (Frivillig, lite onödig, kanske rolig) ? :D Vad mysig lägenhet ni verkar ha, "om inte annat" har du/ni lyckats med julpyntet i allafall :D Kramar!
Skicka en kommentar