Förvirringen är total. Det blåser storm i min hjärna. Jag önskar att min hjärna var ett vindkraftverk just nu, då skulle det kunna driva resten av min kropp.
Hjärnan går på högvarv medan jag.... jag bara är. Eller är jag? Jag är en dimma som ingen kan se. Men jag är överallt. Jag flyter, jag svävar. Runt runt, likt vindarna i min hjärna.
Jag är förvirrad. Jag var nyss ute och skulle till psykiatrin, kanske skulle jag ha behövt tiden idag, men när jag kom fram och sa mitt namn samt vem jag skulle träffa sa hon i receptionen:
Nej...det tror jag inte.
Själv stod jag som ett frågetecken när hon förklarade för mig att det var onsdag idag och jag har tid på torsdag, imorgon alltså.
Så det var bara att promenera hem igen.
Men åt vilket håll ligger hem? Jag gick och gick fel, gick omvägar, snubblar, halkar, fryser och svettas. Tillslut kom jag hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar