Saknaden av morfar och sportlovet

Jag minns sportloven när jag var yngre. Jag, mormor, morfar och mina syskon (iallafall min bror, syster var nog för liten) snörde på oss längdskidorna och åkte på sjön. Det var kallt, visst och lite svårt, men det var kul. Varför var allt så mycket lättare när man var liten?
Träningsverk hade jag efteråt, men den smärtan är ingenting i jämförelse med smärtan av saknad. Saknaden av morfar är stor.
Det har snart gått fyra år sedan min morfar dog. Den känns både som mycket längre och mycket kortare tid.
Jag minns den där dagen för snart fyra år sedan som om det hände för två veckor sedan.
Klockan blev 16:00 när jag kände att jag bara måste upp till mormor och morfar. DET kommer hända snart.
Det... den där döden. Den där saken som tar min morfar ifrån oss alla, ifrån mig. Klockan blev tio över fyra när jag fick tag i pappa. Jag sa åt honom att nu måste du hämta mig, jag måste få träffa morfar!
Kvart över fyra var pappa hemma och hämtade upp mig.
Jag kom för sent... Tjugo över fyra var min morfar inte med oss längre.
Jag minns fortfarande vad det sista jag sa till morfar var, och vad han sa till mig. Och morfar, jag ångrar att jag inte stannade hos dig.

Med tårarna nu rinnande ner för kinderna, sitter jag här och tänker på dig, morfar. Jag älskar dig och jag vet att vi kommer att ses en vacker dag. Den dagen då det är min tur. Men inte än.
Vila i frid morfar. Jag saknar dig!

Nähdään Isoisä.

Rakastan sinua!

/Isoisän tyttö