På förslag av läsare: När jag dissocierar.

"hejhej
jag skulle tycka att det var intressant om du kunde beskriva hur det känns,eller vad som händer,när du dissocierar.

märker du det själv,kommer du ihåg va du sagt/gjort eller hur funkar det för dej?

jag kan vakna på morron o se att saker är flyttade eller hitta mejl i datorn som nån av 'bitarna' i mej har skrivit på natten men själv har jag absolut inget minne av nåt.
det skrämmer mej jättemycket.speciellt när min mamma sa att hon o jag t ex har suttit uppe o druckit te på natten,o jag har ingen aning om det.
i februari beställde 'en av personerna' en massa dvd på nätet en natt-det kostade mej 1200spänn som jag absolut inte hade :(

har aldrig träffat nån annan som gör såhär o det skulle va intressant om du ville skriva hur det är för dej.
om du har lust,alltså.

ha det så bra!"


-------------------------------------------------
Tack för ditt förslag!
Jag hoppas att det en dag ljusnar för dig och att vi båda slipper denna hemska sjukdom.
Och jag hoppas att du är nöjd med detta inlägg. Vill du veta något mer, så kommentera gärna igen :)
Ge gärna respons på vad du/ni tycker.


Lite bakgrund

Jag fick diagnosen "Dissociativ Personlighetsstörning" år 2009 då jag bodde på behandlingshem.
Det kom som en chock. Visst visste jag att något "fel" är det på mig, men jag hade aldrig funderat på denna diagnos.
När jag läste om det, kände jag inte igen mig alls. Men jag fick förklarat att jag är dissociativ på det sättet att jag delar upp mina känslor. Jag har alltid haft svårt för detta med känslor - att visa, känna eller veta VAD det är jag känner.
Därav delade jag upp mina känslor i olika "personligheter". Dessa var mina:

Ett litet barn: Behöver kärlek och omtanke. Känslighet och ett behov av ompyssling.
En tjej (tonåring): Ledsen, självskadande.
En kille (tonåring): Aggressivitet, bråkig och utåt agerande.
En ung kvinna i 20 årsåldern: Huvudpersonligheten, den som tar hand om alla andra och försöker få dem att komma överrens. Förnuftig,


De hade aldrig några namn. De var roller jag kunde gå in i. Känna mig som.
Men jag var inte olika personligheter, eller hur jag ska säga. Det är svårt detta, det är en svår sjukdom.

När jag dissocierar

Jag vet inte själv när jag dissocierar. Det kan hända när som helst och vart som helst. Det som händer kan vara att jag ska från punkt A till punkt B. Jag vet att jag går från A, men när jag kommer fram till B så vet jag inte hur jag kommit dit.
Det är otäckt. Jag är en människa som måste ha koll och kontroll. Så detta tillstånd är inte jätte passande för mig. 
Jag kan säga saker som jag inte kommer ihåg (jag kan upprepa mig och få höra att "det sa du alldeles nyss") 
Jag kan göra saker som jag inte minns. Jag har vid några tillfällen skurit mig när jag varit inne i en dissociation. Det är otäckt än idag, tycker jag. Jag har varit självskadefri i snart 2 år (juni) och jag är rädd ofta för att jag ska skada mig när jag "inte är här"....

Det kan kännas lite som om jag dagdrömt. Men jag vet inte när jag är mitt uppe i det. Det är svårt att beskriva, men dagdrömmeri är det närmaste jag kommer en känsla som jag kan uppleva.
Jag kan bli dimmig och frånvarande.
Jag kan vara svår att få kontakt med, har jag hört. Men jag tror inte att det märks så mycket på mig (till det yttre) när jag är "borta". 




Jag har dock numer blivit bättre på att veta vad det är jag känner. Jag kan numer oftast säga att jag är ledsen, för jag vet att det är ledsen som jag är.
Men minnesluckor har jag fortfarande, jag säger och gör fortfarande saker som jag inte minns sedan. 
Jag kan bara hoppas på att detta kommer att gå över. För detta är inget roligt. Och det 
är inget jag skulle önska min värsta fiende ens.

Klicka på bilden för att få den större.

Jag tycker att denna bild är så bra beskrivning av hur det känns att ha "DID" (dissociative identity disorder)