Jag har funderat mycket på minnen de senaste dagarna. Jag har undrat varför saker blev som de blev.
Hur kunde en glad och lugn liten flicka, en flicka som älskade att bygga kojor, att sjunga i skogen, klä ut sig i fina klänningar och sjalar, hur kunde denna lilla flicka bli en sådan som jag?
Hur gick det till?
Det första minnet jag har, tror jag, är att jag satt och gungade på gården hemma, morfar kommer och sätter sig på gungan bredvid och jag börjat att gråta för jag tror att gungan ska gå sönder.
Min älskade morfar.
Minns ni de där människorna som var så skrämmande när man var yngre? De där tuffa killarna i sexan, när man själv gick lekis och ettan. Hade ni sådana?
Jag minns vilka de var. Tre stycken iallafall. Jag var absolut livrädd för dem. De var ju högljudda och stökiga.
Jag gick på en skola som idag är riven. Och detta måste vara ett minne, för det är ingen som vet om detta förutom jag, så det kan inte vara något berättat.
I skolan fanns ett ganska stort bibliotek och jag skulle gå in där när jag plötsligt ser de tuffa killarna skojboxas och skratta högljutt precis utanför.
Jag minns att han ( jag säger inget namn) i röd flanellskjorta säger något som gör mig så rädd att jag slänger blicken åt ett annat håll snabbt och där.... Där utanför fanns en uppstoppad uggla som stirrade tillbaka på mig.
Där tror jag att min ugglefobi började. Sedan tror jag att jag tryckte undan det, och det har legat undangömt fram till för något år sedan. Nu är jag livrädd för ugglor. Eller kanske den där skräcken utanför biblioteket egentligen.
Visst är det konstigt vad man minns?
Lite bilder från tidigare idag:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar