Jag är socialt missanpassad, det vet jag. I sociala sammanhang vet jag aldrig hur jag ska bete mig. Jag kom nyss ifrån affären. Hade handlar lite mat och är så trött. I hissen på väg upp så följde jag med en gammal dam som bott i huset i över 20 år. Vi konstaterade att vi inte sett varandra förut. Det är ju ett ganska stort hus med relativt många lägenheter, med mycket äldre människor, så att springa på alla är inte så lätt. Nåväl, vi pratar och jag märker att jag aldrig riktigt vet vad jag ska säga. Jag svarar på frågorna, men känner ångesten och jag vill helst bara sjunka ner under hissgolvet och slå i botten. Jag är inte bra på andra människor, kanske behöver jag träning. Men jag undviker människor på grund av ångesten det frambringar. Nej, jag och andra människor kommer nog aldrig att gå ihop.
Jag är också en sådan person att jag försöker se mönster i allting. Även fel och brister. Sitter jag och kollar på en tavla tillexempel. Så sitter jag alltid och letar efter "fel" som konstnären har gjort. Står det ett mjölkpaket framme så sitter jag och studerar det, kanske hittar jag ett tryckfel eller något stavfel...
Jag kan tänka mig att jag vill se andra göra fel, det får mig att känna att det inte är så farligt om då
jag gör fel. Herre Gud, vi är alla människor. Men jag kan inte låta bli. Jag hatar att göra fel och misslyckas. Även detta är en ångestframbringare. Nej, det är inte lätt alla gånger att vara jag.
Nu är jag iallafall hemma igen. Snart åker dammsugaren fram. Jag ska bara pusta ut efter den snabba promenaden fram och tillbaka till affären.
Ha en bra fortsatt dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar