måndag 6 september 2010

Avslut / Första skoldagen + uppdatering

Om en timme ska jag vara på skolan. Det är första mer "riktiga" skoldagen för mig. Jag ska egentligen bara dit och träffa lite lärare. Bland annat starta upp Historia C kursen. Ändå har jag sådan jätteångest. Den kryper i kroppen och jag känner mig så orolig. Jag förstår inte hur skolan kan frambringa så mycket ångest som den gör. Jag vill bara bli klar med gymnasiet, så jag slipper gå dit nå mer. Jag tog studenten 2008, nu är det 2010 och jag är inte klar. Kom igen. Hur seg får man vara?
Jag kan inte låta bli att tänka: Varför jag?
Varför var jag tvungen att dras in i detta helvete med psykisksjukdom? Hade jag inte blivit det så hade jag varit klar med gymnasiet för två år sedan. Då hade jag inte behövt sitta här idag och ha ångest över att jag ska dit.
Dit till den vita byggnaden. Den som bara står där. Men som är så fylld av känslor när jag kliver innanför dörrarna. Skolan i sig är ju inte farlig, jag känner inte längre många av eleverna som går där med tanke på att jag är 2, 3 och 4 år äldre än de som går där nu.
De kan ju inte gör mig någon fysisk skada. Men psykiskt då?
Det kan räcka med en blick. Ett ord eller en mening som får mig att minnas tillbaka till den tid då jag blev retad i skolan. Mobbad vill jag inte säga, det är ett sådant starkt ord. Nej, mobbad blev jag inte, inte enligt mig själv, men retad. Absolut.

Varför fortsätter jag ens kämpa med skolan. Det känns som ännu ett projekt som jag måste avsluta. Jag är inte bra på att avsluta.
Som ett exempel så har jag tre eller fyra böcker som jag bara har lite kvar att läsa i, men jag avslutar de inte... Jag är knäpp, jag vet det. Men vore jag knäpp, så kanske jag inte skulle ha kommit så långt som jag är idag. Men jag hade också, om jag inte vore knäpp... sjuk i hjärnan, ha avslutat gymnasiet för två år sedan.

Nu är det 50 minuter tills jag ska vara på skolan.
Känner starkt motstånd.

----------15:58-----------
Jahapp, då har man varit i skolan. Okej, jag var hemma för flera timmar sedan, men ändå.
Känner mig både misslyckad och glad att jag tog mig iväg dit. Mötet med HiC läraren gick bra, nu är jag igång och har fått en uppgift.
Matten då... Jag skulle ha träffat den nya läraren som jag ska ha i Matte C. Jag skulle komma till klassrummet där han hade lektion. Klarade jag det? Nej.
Jag stod utanför. Jag tänkte knacka på, men det gick inte. Bara tanken på att alla skulle titta på mig när jag kom in, fick mig att rysa.
Det var nästan så jag började grina av ångesten. Istället flydde jag. Jag sprang trappan ner och gick fort ut ur skolan och hem.
Jag klarar inte av att sitta i ett klassrum med många andra. Det har jag skrivit till läraren och han visste att risken fanns att jag inte skulle kunna dyka upp. Men vi får se vad han tyckte om det....
Jag är en misslyckad djävul. Så det så.

1 kommentar:

Hellie sa...

Hej!
Jag förstår att det är jobbigt med att se alla ta studenten och man själv sitter där år ut och in för att bli klar med gymnasiet pga psykisk sjukdom.
Jag sitter själv i den sitsen och det har jag gjort snart i 7 år.
Jag känner mig total värdelös och det känns som att man aldrig kommer kunna plugga vidare.
kram