Klockan började närma sig 11:30. Klockan 12:15 skulle lektionen börja. Jag skakade av ångest, tårarna bildades i mina ögon, men ramlade inte över kanten. Klockan blev närmare 12 innan jag kom iväg. Och det var inte till skolan jag gick. Jag begav mig till sporthallen för att käka sallad med min pappa. Jag hade dock skolsakerna med mig, ifall att jag skulle bestämma mig för att gå till skolan efter lunchen.
Jag och pappa käkade, under tiden hade jag ändå bestämt mig för att gå till skolan.
Så jag började promenera. Närmare två timmar "försenad", men det är en stödmatte som man mer eller mindre får gå och komma som man vill... Nåväl.
Jag tog kontakt med matteläraren och sedan gick jag och satte mig i ett grupprum för att räkna lite. Det gick inte alls bra.
Han kom och vi pratade lite och han förklarade. Under tiden som jag får förklarat för mig hur jag skulle göra så tänkte jag: "Jag är ju helt korkad som inte förstår".
Han gick och jag blev åter ensam med dessa tankar.
Jag bestämde mig någon halvtimme senare att nu räcker det. Jag orkar inte.
I dörren möter jag läraren tillsammans med två yngre killar som tittar förskräckt på en gråtande Sanna. Läraren sa: "Ger du dig för dag?"
Då sa jag: "Jag är för dum i huvudet för att förstå detta, så ja". Tårarna rann och jag sprang ifrån skolan.
Väl hemma tänkte jag att jag skulle försöka få tag på min psykologs nummer, så jag kan få en tid tidigare nu i veckan, för jag känner att jag brister snart.
Jag hittade inte numret i plånboken så jag kastade iväg den och gick sedan och la mig för att sova i sängen.
Nu är det kväll och jag känner fortfarande att jag har tårar kvar, men jag orkar inte gråta nå mer. Jag har ont i huvudet och känner mig matt.
Ska göra i ordning lite mer sallad (fortsätter jag äta sallad såhär, så blir jag nog snart en kanin), sedan blir det nog snart sängen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar